18:45:08
Artsy fail
Jag har inga problem med att erkänna att jag påverkas av sociala medier. Ni vet, man skrollar runt på instagram i ren tristess och ser det ena kreativa fotot efter det andra. Konstnärliga vinklar, magiskt ljus och det perfekta filtret. Har man köpt ett paket jordgubbar så fotar man inte det rakt upp och ner på köksbänken och skriver "yaaay, jordgubbar!!" vilket skulle vara min första instinkt. Istället sköljer man jordgubbarna så att de får ett friskt vattenstänk innan man lägger upp dem på en designerbricka som man sedan ställer på fönsterbrädan. Därefter väntar man två timmar tills ljuset är som bäst, kanske stänker på lite mer vatten och DÄREFTER knäpper man fotot. Sedan en sista touch där man väljer det optimala filtret. Typ så.
I alla fall. När man ser dessa fantastiska bilder på i övrigt vardagliga saker så kan man ju känna sig lite inspirerad att testa något liknande. Som när jag köpte en slags sugarskull-bricka på MM (ett överskottsbolag, för de sämre upplysta) och tänkte att nu, NU, ska jag minsann också få till en såndär fantastiskt bild.
Eeeh, ja... Hrm. Jag kände mig aningens fånig när jag stod där framför självutlösaren, och när jag sedan tittade på bilderna så kunde jag bara konstatera att den känslan var berättigad. Sen kan jag förövrigt inte låta bli att se det som att armar och händer tillhör någon annan som förslagsvis håller sugarskullen väldigt kär och vill berätta något viktigt för denne.
För säkerhets skull tog jag en annan bild också, á la rakt upp och ner på köksbänken:
Inte lika fancy men kanske aningens mer representativt för vad det faktiskt är - en bricka.
Poäng med inlägget:
1. Jag har köpt en bricka, visst är den cool?
2. Stick to what you know.
I alla fall. När man ser dessa fantastiska bilder på i övrigt vardagliga saker så kan man ju känna sig lite inspirerad att testa något liknande. Som när jag köpte en slags sugarskull-bricka på MM (ett överskottsbolag, för de sämre upplysta) och tänkte att nu, NU, ska jag minsann också få till en såndär fantastiskt bild.
Eeeh, ja... Hrm. Jag kände mig aningens fånig när jag stod där framför självutlösaren, och när jag sedan tittade på bilderna så kunde jag bara konstatera att den känslan var berättigad. Sen kan jag förövrigt inte låta bli att se det som att armar och händer tillhör någon annan som förslagsvis håller sugarskullen väldigt kär och vill berätta något viktigt för denne.
För säkerhets skull tog jag en annan bild också, á la rakt upp och ner på köksbänken:
Poäng med inlägget:
1. Jag har köpt en bricka, visst är den cool?
2. Stick to what you know.